Är det normalt och gråta för andra?
Jag sitter här i mitt rum och har funderat länge.
Det händer saker omkring mej hela tiden som får mej att bli förvrrad.
Det är allt från vänner till mina egna fotspår. Jag vet inte´riktgit vad jag ska skriva. Men jag antar att jag bara har en dålig dag. Något alla människor har lite till och från.
Men en sak som är jobbigt är då jag känner nått konstigt till mina vänner.
Mina vänner har en sån stor del i mitt liv att då jag känner mej för att vara alldeles ensam och bara tänka så känns det är för tomt för att vara sant. Att tappa en vän är det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag har berättat detta förr, men jag tänker berätta om det igen.
Jag tappade en vän som stog mej väldigt nära. Vi missförstod så mycket. Vi pratade om allt. Killar, kärlek, skolan, föräldrar, jordens undergång, vissna blommor och mormors kakor. Ja allt!
Men vad hände en vacker dag? Jo allt gick snett. Vi smsade och det blev aldrig bra.
Jag bad om ursäkt flera gånger, men hon ville vara ensam. Hon sa att hon inte ville he med mej att göra på ett tag och så fick hon det.
1 månad gick och jag var rätt glad den dagen, men det brände fortfarande i mitt hjärta. Det var som en klump som fattades. Men jag svepte över allt. Ville inte känna av smärtan.
Jag var iaf glad en dag och skrev nått som beskrev mej mycket glad på min bdb (bilddagbok)
Då skrev hon helt plötsligt igen. Och vi började prata. Men ne, det blir aldrig som förr.
Även hur mycket vi försökt så går det inte. Vi vill, vi försöker men det går inte. Vi bestämde oss för att börja om totalt. Men det gamla är det gamla och det går inte att fortsätta på. Vi har inte den där starka kontakten kvar, och det är synd. Men det kanske ändå var meningen.
Jag vet inte, och det är en fråga jag lär få leva med ett bra tag till.
Jag är fortfarande besviken på mej själv. 1. för att jäg lämnade andra vänner i en värld utanför.
2.för att jag sa som jag sa. Dom orden som sårade. Men det är över nu, och går inte att göra nått åt.
Om jag skriver att "va rädd om era vänner, öppna inte käften för mycket det sårar" då säger en del att " det kom ju från rätt käft" och där har ni rätt.
Jag säger så mycket och det är så förbannade mycket som sårar. Efter alla misstag jag gör så fortsätter det. Varför lär jag mej aldrig att vara tyst?
Jag älskar mina vänner allt för mycket för att kunna leva med att jag är som jag är.
Ett hårt straff vill jag ge mej själv för att jag är just så som jag är. Men jag kommer aldrig fram till nått.
En dålig dag har alla människor, men då man inser att det är ens eget fel, då svider det hårt!

Nu ska jag hålla mina tankar för mej själv. / Linnea